parisbloggen

Häromdagen fick jag frågan av en fransklärare (med brist på samtalsämnen) vilket monument eller vilken kyrka som är min favorit i Paris. Svaret slapp ut automagiskt innan jag hann tänka efter: För även om det lika fantastiskt att sitta på trapporna vid Sacre-C?ur medans en rastafari med raspig basröst sjunger Nirvana som det är fängslande att låta vimlet av bilar krossa de övermogna druvor man inte vill äta på en picknick vid Triumfbågen, så är sanningen enkel: ingenting klår Eiffeltornet.

Parisarna själva hatar det. Men vad är det man säger: ?Ingen kan bli profet i sin egen stad.?? Överhuvudtaget får man intrycket av att parisarna fnyser åt rätt mycket av det vi utbölingar älskar i staden; Pompidoucentret, Montparnassetornet och Operahuset har också fått en och annan vi mött att grimasera när dem kommit på tal.

Jag som icke-inföding älskar det däremot. Just det, för även om nyförälskelsen har svalnat sedan länge älskar jag det fortfarande, på ett mindre svallande men lika varmt sätt: Jag vill åldras tillsammans med det. Och hur jag känner har inte med huruvida det är snyggt eller fult att göra: det har med vilka känslor det framkallar, hos mig och hos andra.

Många har ofta beskrivit Paris som en magisk stad. Vad är det då som gör en stad magisk? Ett svar skulle kunna vara att eftersom en stad består av en mängd platser så måste en magisk stad bestå av en mängd magiska sådana, och i så fall är jag beredd att sälla mig till den grupp vardagsockultister som får tårar i ögonen när den gamla världens huvudstad kommer på tal. Och Eiffeltornet, den främsta symbolen för staden, ligger bakom en hel del av magin här.

Dessa tankarna far genom mitt huvud när jag går över rue Soufflot, avenyn som leder upp till Pantheon, och slänger ett förstrött ögonkast på den rostiga Renaulten som väntar på mig. Som när solen tittar fram från bakom ett moln spricker mitt ansikte nämligen upp i ett stort smil när jag ser Eiffeltornet vid horisonten. Och jag undrar vad Renaultföraren tänker när han ser min förvandling, och jag undrar hur många otåliga bilister om dagen som ser liknande förvandlingar vid det övergångstället.

Samma sak om man slår sig ner vid crepestället på hörnan vid Palais de Trocadero (därifrån skönheten bäst betraktas) och ser på ansiktsuttrycken hos de människor som hela tiden strömmar runt hörnet när de plötsligt får syn på Eiffeltornet, kanske för första gången någonsin. Kanske för enda gången någonsin. Ingen kan nämligen gå runt det hörnet utan att visa känslor; står man där en minut lär man få se allt från spontant skratt till glädjetårar, blandat med ett par dussin O-formade munnar och ?Wow!?.

Eller om man sitter på Champ de Mars, gräsmattan bredvid, efter solnedgången och äter rykande het pizza och lökringar. Plötsligt slår klockan för hel timme, och tornet lyser upp som ett tomtebloss, vilket följs av otaliga skålar och Hurra!-rop.

Sista året jag bodde i Sverige hade jag en stjärna som varje gång jag såg den, orsakade att mitt hjärta tog ett skutt. Jag vet inte varför, jag inser att det låter konstigt, barnsligt som bäst och neurotiskt som sämst, men av någon anledning ingav den där ovanligt ljusstarka blå pricken mig en känsla av trygghet och glädje. Sedan jag kom hit har jag omöjligt kunnat hitta den, jag har ingen aning om var på himlen jag bör leta. Hur som helst, den har fått en ersättare: Andrea kan vittna om hur jag skiner upp när jag råkar få se Eiffeltornet. Och vare sig det låter barnsligt eller neurotiskt så är sanningen följande: Eiffeltornet är min nya gladstjärna.

Alla har vi våra särskilda morgonritualer: duscha, ost och skinkmackor, läsa tidningen eller vad det nu vara månde. En av mina personliga favoriter inträffar någongång mellan att jag snoozar klockan i två timmar och att jag masar mig in i duschen och vaknar till liv. Det är när jag lutar mig över Andrea i sängen, och spanar upp genom den lilla glugg av ljus som ska föreställa ett fönster. Och när jag idag ser klarblå himmel för åttonde dagen i rad, tänker jag att det är skönt att vara tillbaks.

Den senaste månaden känns det nämligen som om vi ständigt blivit påminda om att vi är i Paris igen, på gott och ont. Som när vi upptäckte att det ligger åtminstone 9 biografer en metrostation härifrån, varav större delen är veritabla biopalats med ett tiotal salonger som får Lunds största att kännas klaustrofobisk.

Ännu tydligare blev det en morgon när Andrea vaknar upp och det första hon gör är att snyta ut ena hjärnhalvan. På grund av min oändliga hjälpsamhet (eller mitt ganska dåliga samvete, det var jag som smittade henne) smiter jag ut för att köpa halstabletter. På vägen nedför trappan funderar jag på var i närheten det kan tänkas ligga ett apotek. När jag kommer ut till korsningen utanför kan därifrån se inte mindre än fem (5!) blinkande gröna kors i olika riktningar.

Inte blir det mindre klart när jag på nytt drabbas av den parisiska förbannelsen: en ny läcka. Visa av erfarenhet får vi denna lagad av en rörmockare vi själva anlitar, det dröjde ?bara? en vecka innan vi kunde börja duscha hemma igen.

Och när vi ändå är inne på fransk effektivitet: Häromdagen skrev jag in mig på Sorbonne och betalade för kursen (vilket man givetvis gör på två helt olika ställen). Där står jag, längst bak i en kö på sisådär trettio människor, som alla ska hosta upp mellan 1000 och 2000?, och jag upptäcker att det finns inte mindre än fem anställda i salen, det här borde ju gå fort. Nåja, låt mig kort presentera dem: En mörkhårig tjej som talar i telefon (på sättet hon ler och rullar telefonsladden runt pekfingret syns det lång väg att det är med sin pojkvän), hennes vännina som, oavbrutet skrattandes, sitter bredvid och skämtar med henne, en åldrig man med imponerande mustasch som flörtar med vänninan, en tredje tjej som reser sig för att gå på lunch (klockan är ju 11), och till sist den femte: En nervös kinesiska som faktiskt arbetar men hela tiden kastar längtande blickar mot gemenskapen runt telefonen. Vem står för dessa människors lön? Tacka fan för att man inte betalar skatt än...

Men, Paris igen alltså. Och om jag inte är helt fel på det så är det mer eller mindre dags för andra halvlek nu. Om den här kommer likna den förra kommer det bli härligt, och jag hoppas att ni kommer att gilla att se på. Än så länge verkar det i alla fall som om det kommer bli en sjujäkla fest; de senaste två veckorna har vi skrattat och druckit vin med fransoser, svenskar, amerikaner, italienskor, tyskar och österrikare.

För att sammanfatta tänkte jag citera mannen med världens töntigaste förnamn och världens coolaste efternamn (det får räcka som ledtråd): Maintenant, à nous deux Paris!

"Jasså, nu kommer den där blonde fyren, det var på tiden. Trettiofem minuter försenad idag, han överträffar sig själv!" Detta är vad jag vet surrar omkring bakom leendet i min lärares ansikte när jag svettig, andfådd och något irriterad störtar in i klassrummet och hostar fram ett "Excusez-moi d'être en retard" innan jag kastar min väska på ett bord, drar ut en stol och slår mig ner bredvid Katy, den alltid fnittrande lilla amerikanskan.

Hur kommer nu det här sig? Varför är alltid lika punktliga (nåja) Monsieur Andersson sen? Det är en lång historia, som börjar med att jag en dryg timme innan jag ska vara på min lektion öppnar kylskåpet och finner ett tomrum som bara kan mäta sig med det i min mage. Jag bestämmer mig för att dra till skolan lite tidigare för en gångs skull och äta på vägen. Så jag slänger väskan på ryggen, och traskar genom Luxembourgträdgården och nu närmar vi oss kärnan av problemet: De latinska kvarteren.

Jag blir lika förvånad varje gång jag vågar mig över "Boul Mich" och in till det stora okända på andra sidan. Dessa gator, dessa vindlande, trånga gränder som slingrar sig runt på ett sätt som skulle få en och annan rysk geometriker på Matematicum att tvivla på ett tredimensionellt universum, är inte mitt Paris. Mitt Paris består av raka, breda boulevarder och mindre men lika raka gator emellan, det är Hausmanns Paris. Men tydligen nådde inte budskapet om ordning som kom från denna 1800-tals ikon, som i princip skapade moderna Paris, in i dessa förvirrande kvarter. Eller så gjorde han som jag, och gick så fullkomligt vilse när han var där på rekognisationsrunda att han förbannade dem och svor att aldrig komma tillbaka. Så långt gick tack och lov inte jag, för som vi alla vet har varje labyrint en skatt i mitten, vid regnbådens ände, och den råkade jag nu snubbla över. Där ligger rue Mouffetard; ett slags turiststråk för parisare.

Proppad till bristningsgränsen med barer och exotiska restauranger är denna gata ett paradis för sugna studenter. Med Happy Hour mellan fyra på eftermiddagen och tio på kvällen, då ett stort stop öl är billigare än på Systemet i Sverige har många härliga kvällar börjat här, för att senare sluta med att man, lagom förfriskad dansar fransk folkdans vid Seine tillsammans med negrer och italienare.

Rue Mouffetard är dock inte i sig själv tillräcklig motivation för att spendera en halvtimme på vägen dit och lika långt tid på vägen tillbaks med att hoppas på att det runt nästa hörn man svänger ska ligga ett landmärke man känner igen. Nej, det som får mig att komma tillbaka gång på gång är den lille greken. Den lille greken är ett geni, en hantverkare av den gamla sorten, en guru. Han lagar de, och detta förkunnar jag övertygad om att aldrig bli motbevisad, särklass bästa crepen i världen. Bara han frågar om man vill ha en galette eller en crepe när man beställer. Bara han lägger gratis till sallad, tomat och lök gratis (eller överhuvudtaget) om man ber om det. Bara hos honom ser crepen ut som en ovanligt pampig pizza medan den blir mer och mer gyllenperfekt på järnet, och som en gigantisk, underbart vacker blomma när han vikt ihop den och med ett leende räcker en den över järnet i utbyte mot mindre än normalpris.

Gräddet på moset är när jag står där och beställer och ser jag att han även säljer grekisk öl. Mitt hjärta börjar plötsligt slå snabbare. Inte kan det väl vara...? Jag frågar honom om det är Mythos han har, varvid han grinar stort och ropar till sin kollega att han har att göra med en connaisseur här. Två minuter senare håller jag vad jag vet är världens godaste crepe i ena handen och vad jag hört är världens godaste öl i den andra. Och när de glider ner tillsammans vet jag att det är sant.

Tråkigt nog är jag inte lika ohöljat glad när jag en kommer in en dryg halvtimme försenad till min lektion efter att gått vad jag trodde var rätt väg tillbaka och hamnat en halv kilometer från dit jag ville. Innan jag flyttade hit var femte arrondisemanget mina absoluta favoritkvarter i Paris, och om jag då fått möjligheten att peka på pariskartan och fått en studio där min fingerspets nuddade, hade jag utan tvekan valt någon av dessa gator. Nu vet jag bättre, och tycker att det är en härlig tur att jag slipper bo där - jag hade ägnat flera timmar om dagen med att virra runt i myllret, på vägen till eller från skolan. Nu behöver jag bara göra det då begäret efter den lille grekens crepes blir för stort för att kunna hanteras - på sin höjd tre-fyra gånger i veckan vill säga.

Jag ska börja med att be tusen gånger om ursäkt för att jag inte skrivit på så länge. Jag skyller på behovstrappan som någon psykolog hittat på (Maslow kanske? Håller tummarna; har jag till och med rätt på namnet måste min mor förlåta mig för att jag läser till civilingenjör.) För er som inte minns fragment från gymnasiekurserna i psykologi betyder det helt enkelt att om jag är hungrig, trött eller smutsig låter jag bli att blogga och ägnar hellre tiden åt att äta, sova och skälla på min hyresvärd för att vattnet inte fungerar. Vilket det alltså gör nu! Detta efter att två rörmockare (som bägge såg ut som de precis tagit studenten från Spykens byggprogram) ockuperat mitt rum i två dagar under vilka de slagit ett stort hål i väggen och bytat ut ett "rör" mot ett rör. Jag kan alltså äntligen duscha, enda nackdelen är att jag behöver oroa mig för att Madame Grå ska kika in genom hålet medans jag gör det. Ni hörde rätt mina vänner, hålet i vägen gör att jag kan se in i rummet bredvid och vem tillhör detta om inte Honmonstret på våningen under?

Vi har förresten slutat kalla henne det, under förevändning att läckan egentligen inte var hennes fel, snarare är det ägaren av min lägenhet som är boven, (jag kan höra kommunist-Gustav skratta högt när jag erkänner det). Egentligen är det dock på grund av att hennes riktiga namn är mycket roligare; det uttalas Madame Grå och betyder Madame Tjock, två utmärkta beskrivningar av denna kvinna.

Lyckligtvis hon lever hon upp till bägge namnen till den grad att hon aldrig släpar sig upp till den här våningen, enda undantaget var när hon häromveckan haltade runt i korridoren och gormade om att någon stal hennes el... Jag skulle säga att hon hade tomtar på loftet om det inte vore för att det skulle vara lite av en självdiss.

Efter den lilla uppdateringen av min personliga situation vill jag nu gå vidare till rejälare saker. Nu alltså till det essentiella; kolasåsen i centern, klapputdelningen på julafton, hålet i munken: Det har varit strejk i Frankrike. Och när det är strejk i Frankrike är det inte som i Sverige, att mattanterna på lågstadiet strejkar så man måste lämna värmen under täcket fem minuter tidigare på morgonen för att slänga ihop ett par tonfisksmörgåsar till ungarna,

här slår de mot stadens hjärta; metron. Ingen kommer någonstans. De som har bil tar den, med konsekvens att hela Paris förvandlas till en trafikstockning; jag har faktiskt vaknat flera morgonar av att folk ilsket hamrat på sina tutor på vägen nedanför (trots att jag, som ni kanske minns, bor på sjätte våningen).

De andra tar metron när den går (kanske en gång i timmen), eller gör som jag och promenixar. Sedan finns det en tredje grupp, de som trängts i metron två timmar utan att komma någonvart och har fått storhetsvansinne eller självmordsönskan och cyklar. Efter att ha studerat några av dem ett par minuter under den rituella

rundan till min lokala boulanger en morgon, kan jag ställa en diagnos; de lider antingen av galenskap eller färgblindhet.

För att förstå vad den här strejken handlar om måste man mer på djupet förstå sig på fransk politik. I Sverige går vi till val och väljer mer eller mindre mellan socialliberaler och socialliberaler, skillnaden är bara vilken del av ordet man råka betona. Så är den svenska modellen, en blandning av rött och blått.

Fransmännen å andra sidan, nationalister som de är, har utvecklat sin politik med Tricoleuren som exempel: Rött å ena sidan, blått å andra, skiljda åt av ett vitt fält. Skillnaden är avsevärd: Offentliga Frankrike tycker att 35 timmars arbetsvecka är alldeles för mycket, demonstrerar, strejkar och hävdar att rösta på Sarkozy gränsar till våldtäkt på sina demokratiska rättigheter. Privata Frankrike skulle aldrig få för sig att dra sig hem från jobbet innan halv sju, avskedar strejkare utan att blinka och kastar längtansfulla blickar på amerikansk skattepolitik.

Med de förutsättningarna är det inte så konstigt att de stundom har svårt att förhandla. Inte för att det spelar någon roll, fransmän strejkar först och förhandlar sedan. Och om förhandlingar inte går bra strejkar de igen; en ny är annonserad till den artonde december. Som tur är ska jag vid det laget vara upptagen med att sörpla glögg och kura ihop mig i en länsstol i mina föräldrars vardagsrum i Lund. Och även om jag älskar Frankrike mer än någonsin känns det ganska bra, Sverige har sina fördelar: Lagom är ett svenskt ord.

Jag har inte blivit helt galen, eller jo kanske, eller jo men åtminstone inte utan anledning. Kära läsare, jag ska berätta min historia, så får ni själv avgöra om de demoner som plågar mig är rättfärdigade.

Det började en lugn höstkväll förra veckan. Stjärnorna lyste betryggande över Paris och jag hade precis dragit ett tjockt streck tandkräm på tandborsten då ett kraftig bultande jagade iväg lugnet. När jag öppnade dörren stod där en man, blek som ett lik och uppskrämd som en munk i ett rollspel, som utan att blinka hävdade att hans mormor, som bor under mig, har fått ta fram paraplyet redan i oktober månad (något otänkbart i Paris); detta då varenda droppe vatten jag använder faller vidare ner i hennes kök.

Mina minnen från dagen efter är bara ett virrvarr av bilder, varav de flesta kommer från metron och RERn. Först till mäklaren, som till på råga på allt låtsades att det var jag som skulle betala för kalaset, en charad hon gav upp efter att jag varit hos min bank vid Nation (världens ände) två gånger, där en fet negress som (enligt Andrea) flörtar oavbrutet med mig per telefon slå på dimljusen i kaoset.

Sedan ska rörmockaren komma, så långt allt väl. Bara det att det kan han inte göra förrän på fredagen, så vi gör oss beredda på att leva beduinliv två dagar. Bara det att sedan vill han inte komma på fredagen och eftersom Frankrike är Frankrike kommer han inte förrän på måndagen då han vänligt informerar mig om att jag inte har en läcka, att den måste finnas i våningen under.

Den uppmärksamme läsaren har kan märkt att den här berättelsen hittills har, om inte cirkulerat kring så sprungit ur en viss person, som först nu, likt Darth Vader i inledningen av Star Wars, skrider in olycksbådande och förstorar problemet. Detta Honmonster, vars död jag spenderat de senaste nätterna med att fantisera om.

Tisdag morgon travar jag ner de sex trapporna och tar hissen upp fem våningar (fransk arkitektur, fråga inte) till Madame Gros, mormodern med paraplyet. Hon visar sig vara världens minsta och gulligaste djävul som, stödjandes på rullatorn med ena handen och febrilt viftande i luften med andra, deklarerar att jag visst har en läcka och att den enda lösningen är att jag flyttar därifrån omedelbums.

"Men rörmockaren hävdar att jag inte har en läcka, det måste han ju veta bättre än ni!"

"Aération!" skriker hon och pekar på ett rör i taket. "Att bygga en dusch där är som att köpa kött hos chocolatiern!" fortsätter hon och vidhåller att hon har bott här sen huset byggdes på Baron Haussmanns tid, och att gammal är äldst.

När jag nu läser igenom vad jag skrivit hittills upptäcker jag att det som kanske inte gått fram är att jag har inte använt mer än ett par droppar vatten hemma hos mig den senaste veckan. Jag duschar hos min pårökta granne eller på badhuset under Montparnassetornet, jag lagar inte mat; istället äter jag hamburgare lika ofta som Máni och pizza oftare. Vidare besöker jag min hyresvärds kontor ett par gånger om dagen och spyr ut frustration.

Nu skulle man ju kunna tycka att min del i denna berättelsen vore över; det regnar varken från mig eller på mig. Vilken får mig att nu erkänna min största brist, en alldeles opraktisk, och frankt sagt ganska ocharmig egenskap hos en människa: Jag är alldeles för snäll. Detta har likt Nick Carraway plågat mig genom livet, fått mig att istället för att artigt be folk att dra åt helvete när de absolut gjort sig förtjänta av ett sådant ordval, förlåtit och hjälpt dem.

Så jag fortsätter att inte duscha hemma, utan skickar rörmockaren till Honmonstret, där han konstaterar att det finns en läcka, vilket antagligen beror på att röret inte bytats ut de senaste hundra åren. Detta tolkar den gamla tanten som en grov förolämpning och får henne att ösa ur sig en hel ordbok okvädingsord och sparka ut honom innan han hinner säga "croissant".

Detta är dock en läcka som i skrivande stund, förhoppningsvis inte existerar. Den gode mannen rörmockaren ska nämligen ha besökt Honmonstret ikväll, för en knapp timme sedan, och om den gamla tanten har släppt in honom bör regnperioden på femte våningen upphört. Jag har dock mina aningar om att detta inte nödvändigtvis är fallet, att Honmonstret låst in sig i sin håla, och bidar sin tid. Nåväl, "No more mister Nice Guy", som Alice Cooper uttryckte det; jag har vasken full av en veckas gammalt diskvatten, ikväll drar jag ur proppen. Nu är det upp till henne om hon vill använda sitt förstånd eller sitt paraply.

Hösten har slutligen kommit till Paris, svept in över staden och håller nu den i ett järngrepp med sina kalla händer, färgade i miljoner nyanser av oranget, rött och brunt. Men en sak är inte som vanligt: Who can say when summer turns to autumn, and who can tell the moment love grows cold? sjunger Elvis. I Paris har det aldrig varit mer uppenbart att den första frågan är lättare än den andra. Hösten kom till Paris någongång mellan nio och tio på kvällen förra lördagen. Hela landet satt bänkade framför TVn och såg med andan i halsen och tårar i ögonen Frankrike och England mötas i semifinal i rugbyVM. Endast jag var utomhus och konstaterade att denna spökstad mycket riktigt skulle lämpa sig att spela in en zombiefilm i (tanken är att allt London kan gör Paris bättre).

Det som hände sen kan knappt beskrivas utan antiteser. Det var som en nyårskväll utan raketer, en pistol som aldrig avfyras, en otrolig stark känsla av ingenting. Av att något är fel, fast att allt är som vanligt. Folk kom ner i metron, gick upp, rökte lite, handlade matvaror. Ingen dansade, ingen skrattade, ingen skrek och ingen sjöng, som alla hade gjort en vecka tidigare. När människan är glad bjuder hon in alla hon känner till fest. När människan sörjer sätter hon sig ensam på vinden med vodkan och gråter stilla. Hösten hade kommit.

Ingen har låtit bli att  dra paralleller med VM98. Än en gång var Frankrike bäst och man skulle få samlas under den gigantiska rugbybollen upphängd i Eiffeltornet och tömma landets samlade Champagnereserver på en kväll efter att man på hemmaplan besegrat vem det än nu vara månde som alla glömmer bort och refererar till som "de som kom tvåa". Istället blev det som det blev; ett par hundratusen bleka rödhåriga britter samlades vid Eiffeltornet och (till fransmännens stora förtrytelse) stortjöt som barn när det sydafrikanska laget slet dem i bitar. Inte ens dunster av brittisk sommarglädje infann sig alltså. Fast det var det ju i och för sig ingen som trodde, däruppe i polarområdena snöar det väl redan.

En helg i Paris är som en upp och nedvänd berg och dalbana. Det börjar med fredag, föreläsningar och diktamen, sedan när klockan ringer kasta sig nerför de rangliga trapporna på Maison des Etudiants ut i en färgsprakande natt med oändligt många stjärnor: På himmelen, på TVn, i folks ögon. Vi skulle på inflyttningsfest hos ett par tjejer i Saint-Denis, en halvtaskig men inte heltaskig förort, men glömde bort det fullständigt. Istället skulle vi gå ut med ett par mexikaner från Andreas klass, men efter att omedvetet färdats tre timmar framåt i tiden av en tidsmaskin var klockan så mycket att när vi väl hann upp dem var dem på väg hem. Istället hamnar vi vid kajen i skuggan av Notre Dame, där alla känner alla fast ingen träffats tidigare. Där lär vi ut snapsvisor till ett par fjortisar från förorten och springer in i två bekanta som i sitt moln av förbjudna substanser sitter och svär över att det bara är 18 grader utomhus denna natt i sena september.

     Jag är böjd att hålla med han som sade att vid bostadsletande är de tre viktigaste sakerna "Location, location and location". Vi missar sista metron med en dryg timme, men det tar ändå bara tjugo minuter att kånka den dryga kilometern från Notre Dame till mig, även om man stannar upp ett tag och glor fånigt i skyltfönstrena på några av de luxuösa boutiquerna i Saint-Germain-des-Prés.

     Jag förstår inte varför det har blivit en sådan stor grej att shoppa i Paris, på lördagar är det så mycket folk att man inte kan se varorna och resten av veckan tycks det vara så mycket varor att man inte kan se folket, och det är värre. Så efter att ha slussats runt som boskap runt Les Halles i två timmar utan att ha hittat en telefon åt Andrea springer vi in i en skoaffär och jag lägger beslag på de snyggaste boots världen skådat. De är givetvis alldeles för dyra, men det gör dem ännu snyggare. Och det får mig att känna mig som min gamle vän Karl Oskar, som också han lade ner hutlöst mycket pengar för att kunna spatsera runt i ett par stövlar man inte behöver skämmas över i det nya landet. "Han talar lustigt, men gud så vackra boots han har!" hör jag hur fransyskan i boulangeriet tänker högt när jag går ut.    

     Efter fredag och lördagskvällarnas tumult vaknar man upp och känner att man är i fullkomlig harmoni med världen: Hela Paris tycks ha vaknat upp klockan elva, snoozat klockan till två och sedan inte lyckats ta sig ur sängen förrän till fyra. Då kommer underskriven på att man skulle träffat ett par tjejer på svenska kyrkans fika klockan tre, och då kanelbullarna frestar lyckas man fullfölja sina kristna plikter och komma dit lite innan de stänger klockan sex. Slutligen avslutar man denna uppvisning i helgfirande med att sätta sig på Quai Branly, en fullkomligt oförstörd park ett stenkast från Eiffeltornet och avnjuter en flaska svalt rosévin, pizza à emporter och (fråga mig inte hur de gör det, för jag vet inte!) färska jordgubbar!

Hannes Andersson

Imorgon har vi varit iväg en månad, så en liten självanalys sitter väl på plats: Än så länge har jag inte drabbats av någon alltför elakartad hemlängtan, men nog finns det saker man saknar i Sverige: 

• Familj och vänner. Givetvis saknar man er, men det går ingen nöd på oss än. Jag skulle tro att vi inte riktigt har kommit över känslan av att vi bara är på semester och kommer trängas mer er i soffan för att se Beck och Gunvald nästa söndagkväll. Men det verkar som ni saknar oss också: Många av er har bokat resor ner för att hälsa på. Det ska bli jättekul att få träffa er igen!
• Maten. Enda anledningen till att det franska köket är känt är att det engelska är desto sämre. I Pulp Fiction får ni reda på att fransmän äter majonnäs till pommes frites; det ni inte får reda på är att de äter pommes frites till allt! En gång fick jag pommes frites i kebabrullen, och inte ens på IKEA kunde man få kokt potatis att doppa i brunsåsen. Dessutom smakar allt mest smör. Jag och Andrea skulle dela på en sockerkaka och en halv flaska rött häromveckan, det slutade med att vi fick köpa till ett par baguetter som vi kunde bre sockerkakan på. Nej, inget jag har ätit här hittills har gått upp mot hackebiffen jag åt till brunch sista gången jag var hos min mormor (passar på att vinka).   

     Lite annat är det ju också som man har svårt att klara sig utan: Filmer som inte är dubbade, kebabpizza på Doner, integraler, gratis tvättmaskin, gasquer och slasquer, snabbt internet, min cowboyhatt, bastu, sporter man förstår reglerna i, grilla i stugan, Boran Bragd, balkonger, derivator, Peter Haber, Sydsvenskan, falafel för 15 kronor, rollspel och landskamper man bryr sig om. Men, om jag skulle haft med allt det där hade jag nog fått betala övervikt på planet, Peter Haber ser ut att ha gått upp ett par kilon.

Hannes Andersson